agneslaser

Jag ser ingen utveckling än så länge kring Doktor glas som karaktär, dock så är det andra karaktärer som blir tydligare och mer detaljrika.

Vi kan ta till exempel Fru Gregorius. Det är en ung kvinna som kommer till Doktor Glas kontor och ber honom hjälpa henne med sitt olyckliga giftermål, hon hatar sin man. I början var hon bara en patient som han hjälpte en enstaka gång. Senare i boken får hon en betydelse, Doktor glas tänker på henne och vad han kan hjälpa henne med, väldigt mycket. Hon och Hennes man blir en del av Doktor Glas liv. Hennes utseende och lätthet för att bli nervös beskrivs tydligt och så även hennes skam för att vara en otrogen fru. 

Varför blir doktor Glas så fäst vid att hjälpa Fru Gregorius? Jag tror det är av den enkla anledning att han känner att han måste göra något med sitt liv. Han säger ofta att han inte var menad att vara läkare men ändå har han varit en exemplarisk sådan. Nu känner han att han kan göra skillnad i både sitt eget liv och någon annans, han väljer därför att ta sitt jobb till en ny nivå. Han hjälper Fru Gregorius med hjälpmedel som bara en läkare har tillgång till. Han drar felaktiga slutsatser kring sjukdomar på Herr Gregorius som leder till att han måste ta avstånd från sin fru. 

Kanske är detta en karaktärsutveckling, att han slutar se sig själv som ensam och mer social och hjälpsam av sig. Jag har dock svårt att se detta i boken, jag bär fortfarande med mig känslan av att han är en väldigt ensam man som ibland känner att han missat delar av livet. Jag kan ana små "bevis" att det här är början av en karaktärsutveckling eftersom att han gör något han inte riktigt förstår själv. Ibland måste vi människor göra saker som vi inte alltid förstå för att utvecklas. Vi måste leva i en ovisshet för att lära oss, ingen lär sig allt på en gång. Det tar tid och acceptans.

som dröm var den vacker att få,"

Gustav Fröding drömmer om kärlek, men för honom är den långt borta. Han har en förbannelse vilandes på sina axlar som han inte kan bli av med. Han beskriver sig själv som " ett Eden". Den kärlek som funnits i hans liv är köpt kärlek, inte förtjänad. Kanske är det därför han anser att kärlek längre inte är för honom att få. Han förtjänar den inte. Kanske har han köpt prostituerade eller så menar han bara att han valt att visa sin kärlek i materiella ting istället för de känslomässiga.

Jag skulle vilja berätta för Gustav Fröding att alla gör vi misstag men kruxet är att vi måste lära oss ifrån dem. Kärlek är inget som man inte förtjänar, alla förtjänar kärlek och det finns en kärlek för alla. Det är mänskligt att göra fel. Jag skulle vilja få honom att inse att operfektion är perfektion. Jag tror dock det skulle vara svårt att få honom att förstå. Han har levt en stor del av sitt liv i detta tänkande, han tror på de ord och tankar som tynger ner honom. Det är svårt att få någon med så svaga men samtidigt så starka känslor om sig själv att helt plötsligt förändra sig. Han bär på för mycket av det tunga. 


”Till förruttnelsen”

"när fejderna rasa, vi slumra dock båda i gyllene ro."

Kärleken är allt för Stagnelius. Det spelar ingen roll hur långt bort från sin älskade han är, de kommer alltid vara tillsammans. Om så han är död och levande så är de lyckliga med varandra, det finns inget som kan ta död på hans kärlek till henne, inte ens döden själv. I dikten övertalar han sin älskade om sina tankar när han ligger på sin dödsbädd. Om de avslutar jordelivet tillsammans så vackert kommer deras framtid vara lika vacker den. 

"Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver därnere hos dig."
Han beskriver här hur nära han kommer vara henne och hur lycklig hon alltid kommer göra honom. Det spelar ingen roll om hon befinner sig på jorden och han i himlen, de kommer tillsammans alltid befinna sig i en gyllene ro.

Döden för mig är skrämmande. Jag fruktar döden. Det har förmodligen att göra med att jag känner att jag är långt ifrån "klar" med mitt liv. Jag har inte upplevt allt en människa ska uppleva. Kanske känner jag på det sätt dikten förmedlar när jag själv befinner mig där Stagnelius befann sig. Han hade upplevt den största kärleken av alla och även vetskapen om en stor förlust, då han snart ska dö. Han känner sig redo, han har inget mer att hämta. 

Livet för honom är att vara trygg och känna sig tillfredställd. Att vara lycklig och nöjd med sig sjäv. Vi ska sluta se framåt och vara i nuet. Dikten ger inga konkreta exempel men han pratar så mycket om att det finaste i livet är det som gör honom trygg. Det tolkar jag som att det är det som är det viktigaste.

Om det är en kärleksdikt eller inte är svårt att tolka. Vid första åsynen är det en kärleksdikt men vid senare eftertanke tycker jag det känns som en "ärlighetsdikt". Han skriver den här till sin älskade, inte för att berätta för henne hur han känner för henne utan för att göra henne lugn. Han berättar sina tankar och är ärlig mot henne. Han kommer vara ifrån henne rent fysisk men psykiskt så kommer de alltid vara med varandra. Han försöker övertala henne via den här dikten och få henne att förstå att hon kommer aldrig vara ensam. Syftet med den här dikten var nog inte heller bara att få henne att bli övertalad, utan att även för Stagnelius att övertala sig själv. Diktens syfte är att lugna och ge trygghet till två förvirrade personer. Den förklarar inte sin kärlek. 

"när fasor den blodade jorden bebo”

När jag läser det här citatet får jag känslan av att poeten vill förmedla en kallhet. Hur det kommer bli när fasor, alltså farhågor och det värsta tänkbara bosätter sig på vår blödande och sköra jord. Han vill förmedla känslan av rädsla och samtidigt vara ärlig mot sina läsare. 


”Dina ögon äro eldar”

"Jag vill brinna, jag vill svalna." 

Om jag ska beskriva  dikten med ett ord väljer jag; Kärlek.

Dikten beskriver kärleken. Kärleken gör oss människor till dem vi är. Om den så gör att vi gråter av smärta, hatar av förvirring eller gråtar utav lycka. Den finns alltid där och drar oss tillbaka. Vi vill brinna och vi vill svalna. Vi vill ha allt som vi inte kan få. Kärleken kan vara vår värsta fiende, kärleken är som de flesta säger, störst av allt. Det finns inget som kärlek. 

Dikten är väldigt personlig men samtidigt inte. Det här är känslor vi alla har känt eller kommer att känna någon gång, en känsla som vi oftast inte vet hur vi ska hantera. Jag vet mer än vad jag tror att alla känner igen sig i dikten och de som inte känner igen sig blir nyfikna. De undrar om kärleken verkligen är sådär? Blir man sådär galen och förvirrad?

”En fiol jag är med världens alla visor i sin låda/ du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill.”

Det här citatet ur dikten beskriver hur mycket vi faktiskt gör för kärleken, för den andra delen. Vi tappar fattningen om att vi faktiskt är människor och allt vad det innebär. Vi fokuserar på att uppfylla kärlekens krav och inte de krav som innebär att vara människa, förnuftet blåser iväg som ett löv i höstvinden. Den visar även tydligt hur vi faktiskt kan hitta på berättelser och händelser. Ingen har världens alla visor i sin låda. Ingen kan veta allt, vi kan låtsas och ljuga för att imponera men ingen har alla världens visor. 

Det här citatet är ett bra exempel på hur författaren valt att bygga upp stämingen i boken. Han skriver djupt och personligt. Boken är "uppbyggd" som en dagbok, han skriver ett datum och sen en berättelse, hur lång varje berättelse variera och jag tror att det är för att förtydliga just denna "dagbokskänsla". Ibland har vi människor mer att säga och ibland mindre, men vi har alltid något att dela med oss. Eftersom att boken ofta är väldigt personlig så skapas det en relation mellan läsaren och boken. Som läsare känner jag mig som en trogen vän till Doktor Glas, han berättar sina djupaste tankar om sitt jobb och förvirring kring vem han egentligen är. Dessa frågor och tanka väcker även liv i mig, jag tänker och funderar på Doktors Glas problem och vad jag har gemensamt med dem. Vi har alla haft problem med kärlek, vänner och vår egen identiet och tillsammans med Doktor Glas funderar jag på detta.

Via dessa bekänningar och berättelser framstår Doktor Glas som en mycket förvirrad person. Han berättar hur han följde samhällets normer och blev en läkare, men idag vet inte om det är ett yrke som egentligen passar honom. Han är ständigt ensam och det gör att jag som läsare får intrycket av att Doktor Glas är en ensam person som tänker istället för att prata. Citatet förklarar inte bara stämingen i boken utan även hur författaren valt att framställa honom.

Jag var fast direkt, jag sögs in i denna nästan retande början på direkten. Det första jag läste var att något hade hänt som gjort denna mannen sorgsen eftersom hattens hans var täckt av sorgflor. Redan då inser jag att något hänt och jag vill genast veta vad. Sedan berättas det steg för sen i denna berättelse att något hemskt har hänt hans maka, han pratar om henne i dåtid vilket gör att man förstår att hon dött innan han "berättat" det. På det sätt Strindberg valt att skriva gör att man förstår vad som hänt, i början tänker den unga mannen på guld och gröna skogar som sedan blir allt mörkare och mörkare.  Jag som läsare dras ned i denna tankegång och jag ser dessa två åren framför mig.

Strindberg skriver så passionerat och detaljrikt ibland att jag nästan kan känna dofter, medan han ibland skriver så kortfattad att jag inte riktigt hänger mer. I just denna text skriver han kort och koncis och jag tror att det är av den anledningen att huvudpersonen gör tillbakablickar. Minnen består oftast bara av det absolut huvudsakliga för situationen, detaljerna är inget vi kommer ihåg i det första taget. Strindbergs val av skrift leder till att jag som läsare följer med i den unga mannens liv under två år, något jag tycker om ännu mer är att Strindberg låter mig få fria tyglar gällande detaljer. Jag bestämmer själv hur deras förlovning såg ut, hur banken såg ut och den där tapeten som kom upp väggen. Detta gör att alla som läser just det här som jag nyss läst får olika läsupplevelser, ingens är den andre lik. Sedan tror jag även att Strindbergs avsikt med "anteckningsmetoden" är att just få sina läsare att se det som tillbakablickar och minnen. Låta oss följa någon annans berättelse via våra egna tolkningar.

Att Strindberg varit emot äktenskap tycker jag till största del inte visas i den här texten. Slutet är väldigt känslig men den ger mig ett visst lugn, Strindberg beskriver huvudpersonen tacksamhet att faktiskt fått upplevt äkta kärlek. Lycka är inget man ska sörja i olyckan, det är lyckan som ska få oss att orka med dem tuffa perioderna. Jag kan ibland få känslan av att Strindberg hånar äktenskap och det "traditionella" livet med giftermål, jobb och bostad. Kanske är det just därför att han skriver så positivt om just det livet, han vill få fram samma sida av sig själv ur ett nytt perspektiv. Han beskriver den unga mannen så tacksam över det han haft trots att hans fru gått bort. Jag tror att Strindberg själv aldrig kände det men kanske önskat att han gjort men helt enkelt inte varit kapabel till det. Eller så kanske Strindberg var som vilken annan människa som helst, förvirrad i sig själv och sina åsikter. Visste inte alls vad han egentligen tyckte och tänkte, han försökte kanske via den här romanen att hitta sig själv genom att skriva något som går emot honom själv.

Dem här tre meningarna är de som skapar det allra första stycket i romanen. De ger mig intrycket av en detaljerad bok som kommer att fokusera på detaljer och förklaringar. Början är väldigt poetiskt och det får mig som läsare att fatta tycke för boken, jag vill veta vad han menar. Vart är han och vad kommer att hända på de stilla gatorna? Hjalmar är smart för han vet att vi människor byggd på det vis att vi vill veta orsaken bakom allt, vi vill veta vad som pågår i varandras tankar. Vi människor är väldigt nyfikna av oss även om vissa försöker förneka det. Hjalmar har andvänt  vår "svaghet" och själv dragit nytta utav den.

Tänkte bara säga att jag läser romanen Doktor Glas som är skriven av Hjalmar Söderberg



Hjalmar Söderberg