författarporträtt, Hjalmar Söderberg 1869-1941
Hjalmar Söderberg var född och uppvuxen i Stockholm men bossatte sig sedan i Köpenhamn senare i livet,(http://www.ne.se/lang/hjalmar-s%C3%B6derberg). Vid 20-års åldern tog Hjalmars karriär fart, han framträdde som kritiker, novellist och lyriker. Han syntes ofta bara på de tillställingar och platser där han själv ville vara som oftast var kring den danska litteraturen och kritiken. (Lönnroth, Lars och Delblanc, Sven (1989) Den svenska litteraturen, Uddevalla, Bonnier)
Två av hans största verk är romanerna Martin Bircks ungdom och Doktor Glas. Hjalmar Söderberg kritiserade sin egen roman Martin Bircks ungdom. Han hade höga ambitioner om sin roman. Han ville inte att den bara skulle framställa dåtidens Stockholm, han ville ha en komplett roman i sin samling och det skulle vara en tankebok. Han var inte nöjd med det han åstakommit, han var tvungen att skriva någonting nytt. Fyra år efter Martin Bircks ungdom publicerades därför hans nästa roman Doktor Glas. Doktor Glas har till skillnad från Martin Bircks ungdom en balans mellan psykologisk framställning, fiktionsförlopp och diskuterande inslag. Beskrivingen mellan liv och tanke blir i Doktor Glas mer sammansvetsad än i hans tidigare verk. Jag tycker att detta tyder på en väldigt envis man som vägrar att misslyckas. Han ska lyckas med allt han sätter till världen och blir det något fel måste han rätta till det. Han kan inte leva med att ha förlorat sin dröm. (Lönnroth, Lars och Delblanc, Sven (1989)Den svenska litteraturen, Uddevalla, Bonnier)
Jag kan se likheter mellan dessa två romaner. Martin Bircks ungdom är en bok där Hjalmar Söderberg beskriver huvudkaraktären som förvirrad och frågvis kring sitt eget liv. Hjalmar Söderberg beskriver delar av samhället som perspektiv och aspekter som blir sammansvetsade med boken, (Lönnroth, Lars och Delblanc, Sven (1989)Den svenska litteraturen, Uddevalla, Bonnier). Detta är något som jag även kan se i Doktor Glas, förvirringen Doktor Glas känner kring sig sjäv och den ångest han känner kring sitt vuxna liv, vad hände med honom egentligen?
Hjalmar Söderberg har skrivit en hel del än bara romaner (http://www.ne.se/hjalmar-s%C3%B6derberg). Han har bland annat skrivit novellen Pälsen som jag analyserat tidigare i bloggen, även här står karaktären i centrum och han beskriver staden och dess miljöer detaljerat. Huvudkaraktärens tankar står i centrum, precis som i hans två övriga verk Martin Bircks ungdom och Doktor Glas. Det finns alltså skillnader mellan hans verk och hur nöjd han är med dem, men tydliga tecken av de typiska Hjalmar Söderbergsskrivandet finns med i de flesta av hans verk.
Två av hans största verk är romanerna Martin Bircks ungdom och Doktor Glas. Hjalmar Söderberg kritiserade sin egen roman Martin Bircks ungdom. Han hade höga ambitioner om sin roman. Han ville inte att den bara skulle framställa dåtidens Stockholm, han ville ha en komplett roman i sin samling och det skulle vara en tankebok. Han var inte nöjd med det han åstakommit, han var tvungen att skriva någonting nytt. Fyra år efter Martin Bircks ungdom publicerades därför hans nästa roman Doktor Glas. Doktor Glas har till skillnad från Martin Bircks ungdom en balans mellan psykologisk framställning, fiktionsförlopp och diskuterande inslag. Beskrivingen mellan liv och tanke blir i Doktor Glas mer sammansvetsad än i hans tidigare verk. Jag tycker att detta tyder på en väldigt envis man som vägrar att misslyckas. Han ska lyckas med allt han sätter till världen och blir det något fel måste han rätta till det. Han kan inte leva med att ha förlorat sin dröm. (Lönnroth, Lars och Delblanc, Sven (1989)Den svenska litteraturen, Uddevalla, Bonnier)
Jag kan se likheter mellan dessa två romaner. Martin Bircks ungdom är en bok där Hjalmar Söderberg beskriver huvudkaraktären som förvirrad och frågvis kring sitt eget liv. Hjalmar Söderberg beskriver delar av samhället som perspektiv och aspekter som blir sammansvetsade med boken, (Lönnroth, Lars och Delblanc, Sven (1989)Den svenska litteraturen, Uddevalla, Bonnier). Detta är något som jag även kan se i Doktor Glas, förvirringen Doktor Glas känner kring sig sjäv och den ångest han känner kring sitt vuxna liv, vad hände med honom egentligen?
Hjalmar Söderberg har skrivit en hel del än bara romaner (http://www.ne.se/hjalmar-s%C3%B6derberg). Han har bland annat skrivit novellen Pälsen som jag analyserat tidigare i bloggen, även här står karaktären i centrum och han beskriver staden och dess miljöer detaljerat. Huvudkaraktärens tankar står i centrum, precis som i hans två övriga verk Martin Bircks ungdom och Doktor Glas. Det finns alltså skillnader mellan hans verk och hur nöjd han är med dem, men tydliga tecken av de typiska Hjalmar Söderbergsskrivandet finns med i de flesta av hans verk.
Epokutmärkning
Romantiken kom att bli aktuell under 1800-talet och influerade samhället. Doktor Glas gavs ut 1905 jag kan se tydliga drag från romantiken. Självklart fanns det spår kvar av romantiken under 1900-talet, det finns inga direkta årtal för när en epok börjar och tar slut. Samhället var nog fortfarande väldigt romantiskt. Boken gavs ut 1905 men det behöver inte nödvändigtvis betyda att den skrevs just det året, en roman kan ta år för en författare att färdigställa.
Vad är det då för typiska "romantikendrag" jag kan se i boken? Främst är det känslornas centrum och hur filosfin verkligen tar plats i romanen. Huvudkaraktären funderar väldigt mycket i de känslomässiga banorna, vad är moraliskt och vad enligt lag rätt? Vad är rätt utav moral och lag? Doktor Glas går av och an i dessa etiska och moraliska spår, vad kan vi människor egentligen göra för kärleken? Finns det verkligen någon spärr? Det språk som författaren använder sig av ger mig som läsare spelrum att själv tänka. Jag får tid att tänka efter hur min egna situation ser ut och jag får chansen att känna igen mig. Romantiken handlade väldigt mycket om detta, att sätta människans egna känslor i fokus. Vi ska gå efter vad hjärtat säger och inte hjärnan och visst har författaren följt de typiska epokdragen väl romanen igenom. Han låter även sin läsare befinna sig i "romantiken".
Det är inte bara människans påverkan utav kärleken som står i centrum, utan även vår individuella kännedom. Vem är vi egentligen? Vet alla det? Det är något som verkligen lyfts fram i boken. Doktor Glas funderar väldigt mycket på varför han är som han är, vad är det som har påverkat honom? Han söker svar i det enorma havet av frågor. Hur vi människor ska finna oss själva i den idealvärld vi lever i. Hur gör man det egentligen och kan vi ?
Dem frågor som karaktären ofta ställer sig får jag sällan svar på eftersom att han ofta lämnar svaret i luften. Det är tjusningen med att läsa den här boken, jag får själv bestämma svaret och bilda min egen uppfattning utav boken. Något som gör boken lättläst och individuell är att författaren inte går in på dessa frågor allt för djupt, han kliar de mest bara på ytan. När en bok är lättläst är det lättare att själv bilda sig en uppfatting om karaktären och den samtid som boken utspelar sig i.
Det ordval som används i boken talar också väldigt mycket för att boken inte är skriven i vår tid. Ord som till exempel jungfru, icke, därpä används. Det är ord väldigt utmärkande för en tid före vår tid.
Det är väldigt annorlunda för mig att läsa en sådan här bok eftersom att jag oftast läst böcker skrivna i modern tid. Jag är inte van att känna igen mig själv i en bok, att det känns som att frågorna ställs till mig själv och inte till karaktärerna. Det är väldigt ovant och intressant, en underhållande bok helt enkelt!
Vad är det då för typiska "romantikendrag" jag kan se i boken? Främst är det känslornas centrum och hur filosfin verkligen tar plats i romanen. Huvudkaraktären funderar väldigt mycket i de känslomässiga banorna, vad är moraliskt och vad enligt lag rätt? Vad är rätt utav moral och lag? Doktor Glas går av och an i dessa etiska och moraliska spår, vad kan vi människor egentligen göra för kärleken? Finns det verkligen någon spärr? Det språk som författaren använder sig av ger mig som läsare spelrum att själv tänka. Jag får tid att tänka efter hur min egna situation ser ut och jag får chansen att känna igen mig. Romantiken handlade väldigt mycket om detta, att sätta människans egna känslor i fokus. Vi ska gå efter vad hjärtat säger och inte hjärnan och visst har författaren följt de typiska epokdragen väl romanen igenom. Han låter även sin läsare befinna sig i "romantiken".
Det är inte bara människans påverkan utav kärleken som står i centrum, utan även vår individuella kännedom. Vem är vi egentligen? Vet alla det? Det är något som verkligen lyfts fram i boken. Doktor Glas funderar väldigt mycket på varför han är som han är, vad är det som har påverkat honom? Han söker svar i det enorma havet av frågor. Hur vi människor ska finna oss själva i den idealvärld vi lever i. Hur gör man det egentligen och kan vi ?
Dem frågor som karaktären ofta ställer sig får jag sällan svar på eftersom att han ofta lämnar svaret i luften. Det är tjusningen med att läsa den här boken, jag får själv bestämma svaret och bilda min egen uppfattning utav boken. Något som gör boken lättläst och individuell är att författaren inte går in på dessa frågor allt för djupt, han kliar de mest bara på ytan. När en bok är lättläst är det lättare att själv bilda sig en uppfatting om karaktären och den samtid som boken utspelar sig i.
Det ordval som används i boken talar också väldigt mycket för att boken inte är skriven i vår tid. Ord som till exempel jungfru, icke, därpä används. Det är ord väldigt utmärkande för en tid före vår tid.
Det är väldigt annorlunda för mig att läsa en sådan här bok eftersom att jag oftast läst böcker skrivna i modern tid. Jag är inte van att känna igen mig själv i en bok, att det känns som att frågorna ställs till mig själv och inte till karaktärerna. Det är väldigt ovant och intressant, en underhållande bok helt enkelt!
Pälsen
I den här novellen får vi följa doktor Henck under hans julafton. Har råkar ut för diverse hemska saker, han blir bland annat överkörd av en droska och hans rock går sönder. De tankar som kretsar i hans huvud är hur oförmögen, olycklig, sjuk och eländig han är. Han går runt och bär på känslan av att han inte längre är sin frus nummer 1 och han undrar om det faktiskt skulle vara annorlunda om han haft mer pengar. Henck går upp till sin vän häradshövdningen John Richardt efter hans rock gått sönder för att be om att få låna 100 kronor av den förmögna vännen. Han får pengarna och en päls till låns så att han inte skall frysa ute i kylan. När Henck går runt i den lånade pälsen blir han genast glad och lycklig, han känner sig som en helt ny man. Han tänker mycket på hur det skulle vara att ha råd med en päls och att det förmodligen skulle leda till att hans fru skulle tycka om honom mer. Han är full av hopp när han kommer hem att han ska få ett varmt mottagande av sin fru eftersom att han ju faktiskt bär en päls! Ett varmt mottagande får han, men även en överraskning. Hans fru trodde han var herrehövdingen Richardts, hon trodde alltså att hon gav John Richardts ett varmt mottagande. Novellen slutar med att Henck, hans fru och Richardt firar julafton under en spänd stämning tillsammans och Henck är faktiskt är lycklig.
Pälsen har en stor innebörd i den här novellen. Den beskrivs som något som visar förmögenheten hos en individ. Novellens huvudsakliga innehåll är ju Hencks liv och hans nära och kära. Bakom allt detta så nämns pälsen väldigt mycket, att de som inte har pengar får frysa under vintern. Detta är förmodligen en metafor för det dåvarande samhället. Pengar är allt, utan pengar blir du inte accepterad utav samhället och du får svårt att klara dig. Kanske var det så att när den här dikten skrevs så började pengarnas innebörd i samhället bli för stor enligt författaren, han ville göra en protest. Bara för att någon inte äger en päls så har den inte ett dåligt kärleksförhållande eller dåligt med pengar. Författaren tyckte inte om den riktning som samhället riktades mot. Han vill förklara att ingen är perfekt, om den så har pengar eller inte. Vi måste se bakom dessa isiga väggar och låta fasaderna smälta ner så att vi faktiskt kan se klart och tydligt.
Den här novellen var med i novellsamlingen Historietter av Hjalmar Söderberg, den novellsamnligen gavs ut 1898. Novellen är alltså skriven någon gång under 1800-talet. Detta tycker jag det finns lite dova exempel på, eller iallafall inte särskilt många. Ett av de två främsta och "tyngsta" exemplena enligt mig är att Henck blir överkörd av en drosk. En drosk är ett fordon som användes under 1800-talet. Det andra exemplet är när Henck är hos Richardt och får låna pälsen säger Richardt " Du kan gärna låna min päls, så skickar jag en pojke hem till mig efter min överrock". Idag är inte springpojkar något vanligt, isåfall kallas de för assistenter eller något annat förskönat ord som egentligen har samma innerbörd. Det är dock ett tydligt exempel att texten är skriven under den tiden eftersom att idag skulle inte en författare skriva på det viset. En författare skulle bara skrivet på den sättet om den ville hålla kvar på det gamla sättet att skriva. I en novell typisk för vår tid skulle författaren inte skriva " jag skickar en pojke". Idag ska inte barn jobba och alla jobb har "fina och förskönade" namn, det skulle alltså inte heta "jag skickar en pojke".
Texten är en väldigt omfattade novell. Den beskriver samhället som samhället sett för en väldigt lång tid. Det som gör den läsvärd idag är för mig just denna innerbörd av pengar. Pengar är allt och utan det är du ingenting. Du är eländig och oälskad, vi kvinnor kan bara älska män med pengar. Det är inte bara innerbörden utav pengar utan även denna otrohet och kärlek som beskrivs. Det är sådant som har funnits, finns och kommer att finnas i alla tider. Kärlekens styrka, det är tidlöst och vi människor kommer alltid älska att läsa om det. Vi älskar kärlek, även om den så är svart eller bultande röd, det spelar faktiskt ingen roll. Om en novell är bra skriven och tidlös kommer den alltid uppskattas och förvaras i tiden. Det är inget som glöms bort, för det alltid någon som kommer ihåg en novell om kärlek och pengar.
Pälsen har en stor innebörd i den här novellen. Den beskrivs som något som visar förmögenheten hos en individ. Novellens huvudsakliga innehåll är ju Hencks liv och hans nära och kära. Bakom allt detta så nämns pälsen väldigt mycket, att de som inte har pengar får frysa under vintern. Detta är förmodligen en metafor för det dåvarande samhället. Pengar är allt, utan pengar blir du inte accepterad utav samhället och du får svårt att klara dig. Kanske var det så att när den här dikten skrevs så började pengarnas innebörd i samhället bli för stor enligt författaren, han ville göra en protest. Bara för att någon inte äger en päls så har den inte ett dåligt kärleksförhållande eller dåligt med pengar. Författaren tyckte inte om den riktning som samhället riktades mot. Han vill förklara att ingen är perfekt, om den så har pengar eller inte. Vi måste se bakom dessa isiga väggar och låta fasaderna smälta ner så att vi faktiskt kan se klart och tydligt.
Den här novellen var med i novellsamlingen Historietter av Hjalmar Söderberg, den novellsamnligen gavs ut 1898. Novellen är alltså skriven någon gång under 1800-talet. Detta tycker jag det finns lite dova exempel på, eller iallafall inte särskilt många. Ett av de två främsta och "tyngsta" exemplena enligt mig är att Henck blir överkörd av en drosk. En drosk är ett fordon som användes under 1800-talet. Det andra exemplet är när Henck är hos Richardt och får låna pälsen säger Richardt " Du kan gärna låna min päls, så skickar jag en pojke hem till mig efter min överrock". Idag är inte springpojkar något vanligt, isåfall kallas de för assistenter eller något annat förskönat ord som egentligen har samma innerbörd. Det är dock ett tydligt exempel att texten är skriven under den tiden eftersom att idag skulle inte en författare skriva på det viset. En författare skulle bara skrivet på den sättet om den ville hålla kvar på det gamla sättet att skriva. I en novell typisk för vår tid skulle författaren inte skriva " jag skickar en pojke". Idag ska inte barn jobba och alla jobb har "fina och förskönade" namn, det skulle alltså inte heta "jag skickar en pojke".
Texten är en väldigt omfattade novell. Den beskriver samhället som samhället sett för en väldigt lång tid. Det som gör den läsvärd idag är för mig just denna innerbörd av pengar. Pengar är allt och utan det är du ingenting. Du är eländig och oälskad, vi kvinnor kan bara älska män med pengar. Det är inte bara innerbörden utav pengar utan även denna otrohet och kärlek som beskrivs. Det är sådant som har funnits, finns och kommer att finnas i alla tider. Kärlekens styrka, det är tidlöst och vi människor kommer alltid älska att läsa om det. Vi älskar kärlek, även om den så är svart eller bultande röd, det spelar faktiskt ingen roll. Om en novell är bra skriven och tidlös kommer den alltid uppskattas och förvaras i tiden. Det är inget som glöms bort, för det alltid någon som kommer ihåg en novell om kärlek och pengar.
2012-01-26, karaktären
Acceptans handlar om att både se och förstå verkligheten. Doktor glas är ett väldigt bra bevis på en person som accepterar sin tillvaro. Han gör den till sin egen och accepterar att hans liv ser ut på ett visst sätt. Han har ofta varit ensam och varit steget bakom sina "vänner" eftersom han alltid varit några år yngre. När doktor Glas var liten blev han ofta slagen av sin far, det kunde vara för dem mest simpla händelserna som till exempel avbitna naglar. Han åkte helt enkelt på stryk. Redan som barn fick han lära sig att vara ensam och förakta de närmsta människor i sitt eget liv. Han har lärt sig att vara kritiskt mot alla människor som vill honom väl.
Jag ser ingen utveckling än så länge kring Doktor glas som karaktär, dock så är det andra karaktärer som blir tydligare och mer detaljrika.
Vi kan ta till exempel Fru Gregorius. Det är en ung kvinna som kommer till Doktor Glas kontor och ber honom hjälpa henne med sitt olyckliga giftermål, hon hatar sin man. I början var hon bara en patient som han hjälpte en enstaka gång. Senare i boken får hon en betydelse, Doktor glas tänker på henne och vad han kan hjälpa henne med, väldigt mycket. Hon och Hennes man blir en del av Doktor Glas liv. Hennes utseende och lätthet för att bli nervös beskrivs tydligt och så även hennes skam för att vara en otrogen fru.
Varför blir doktor Glas så fäst vid att hjälpa Fru Gregorius? Jag tror det är av den enkla anledning att han känner att han måste göra något med sitt liv. Han säger ofta att han inte var menad att vara läkare men ändå har han varit en exemplarisk sådan. Nu känner han att han kan göra skillnad i både sitt eget liv och någon annans, han väljer därför att ta sitt jobb till en ny nivå. Han hjälper Fru Gregorius med hjälpmedel som bara en läkare har tillgång till. Han drar felaktiga slutsatser kring sjukdomar på Herr Gregorius som leder till att han måste ta avstånd från sin fru.
Kanske är detta en karaktärsutveckling, att han slutar se sig själv som ensam och mer social och hjälpsam av sig. Jag har dock svårt att se detta i boken, jag bär fortfarande med mig känslan av att han är en väldigt ensam man som ibland känner att han missat delar av livet. Jag kan ana små "bevis" att det här är början av en karaktärsutveckling eftersom att han gör något han inte riktigt förstår själv. Ibland måste vi människor göra saker som vi inte alltid förstå för att utvecklas. Vi måste leva i en ovisshet för att lära oss, ingen lär sig allt på en gång. Det tar tid och acceptans.
Jag ser ingen utveckling än så länge kring Doktor glas som karaktär, dock så är det andra karaktärer som blir tydligare och mer detaljrika.
Vi kan ta till exempel Fru Gregorius. Det är en ung kvinna som kommer till Doktor Glas kontor och ber honom hjälpa henne med sitt olyckliga giftermål, hon hatar sin man. I början var hon bara en patient som han hjälpte en enstaka gång. Senare i boken får hon en betydelse, Doktor glas tänker på henne och vad han kan hjälpa henne med, väldigt mycket. Hon och Hennes man blir en del av Doktor Glas liv. Hennes utseende och lätthet för att bli nervös beskrivs tydligt och så även hennes skam för att vara en otrogen fru.
Varför blir doktor Glas så fäst vid att hjälpa Fru Gregorius? Jag tror det är av den enkla anledning att han känner att han måste göra något med sitt liv. Han säger ofta att han inte var menad att vara läkare men ändå har han varit en exemplarisk sådan. Nu känner han att han kan göra skillnad i både sitt eget liv och någon annans, han väljer därför att ta sitt jobb till en ny nivå. Han hjälper Fru Gregorius med hjälpmedel som bara en läkare har tillgång till. Han drar felaktiga slutsatser kring sjukdomar på Herr Gregorius som leder till att han måste ta avstånd från sin fru.
Kanske är detta en karaktärsutveckling, att han slutar se sig själv som ensam och mer social och hjälpsam av sig. Jag har dock svårt att se detta i boken, jag bär fortfarande med mig känslan av att han är en väldigt ensam man som ibland känner att han missat delar av livet. Jag kan ana små "bevis" att det här är början av en karaktärsutveckling eftersom att han gör något han inte riktigt förstår själv. Ibland måste vi människor göra saker som vi inte alltid förstå för att utvecklas. Vi måste leva i en ovisshet för att lära oss, ingen lär sig allt på en gång. Det tar tid och acceptans.
2012-01-25
”En kärleksvisa”
"Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,"
Gustav Fröding drömmer om kärlek, men för honom är den långt borta. Han har en förbannelse vilandes på sina axlar som han inte kan bli av med. Han beskriver sig själv som " ett Eden". Den kärlek som funnits i hans liv är köpt kärlek, inte förtjänad. Kanske är det därför han anser att kärlek längre inte är för honom att få. Han förtjänar den inte. Kanske har han köpt prostituerade eller så menar han bara att han valt att visa sin kärlek i materiella ting istället för de känslomässiga.
Gustav Fröding drömmer om kärlek, men för honom är den långt borta. Han har en förbannelse vilandes på sina axlar som han inte kan bli av med. Han beskriver sig själv som " ett Eden". Den kärlek som funnits i hans liv är köpt kärlek, inte förtjänad. Kanske är det därför han anser att kärlek längre inte är för honom att få. Han förtjänar den inte. Kanske har han köpt prostituerade eller så menar han bara att han valt att visa sin kärlek i materiella ting istället för de känslomässiga.
Jag skulle vilja berätta för Gustav Fröding att alla gör vi misstag men kruxet är att vi måste lära oss ifrån dem. Kärlek är inget som man inte förtjänar, alla förtjänar kärlek och det finns en kärlek för alla. Det är mänskligt att göra fel. Jag skulle vilja få honom att inse att operfektion är perfektion. Jag tror dock det skulle vara svårt att få honom att förstå. Han har levt en stor del av sitt liv i detta tänkande, han tror på de ord och tankar som tynger ner honom. Det är svårt att få någon med så svaga men samtidigt så starka känslor om sig själv att helt plötsligt förändra sig. Han bär på för mycket av det tunga.
”Till förruttnelsen”
"när fejderna rasa, vi slumra dock båda i gyllene ro."
”Till förruttnelsen”
"när fejderna rasa, vi slumra dock båda i gyllene ro."
Kärleken är allt för Stagnelius. Det spelar ingen roll hur långt bort från sin älskade han är, de kommer alltid vara tillsammans. Om så han är död och levande så är de lyckliga med varandra, det finns inget som kan ta död på hans kärlek till henne, inte ens döden själv. I dikten övertalar han sin älskade om sina tankar när han ligger på sin dödsbädd. Om de avslutar jordelivet tillsammans så vackert kommer deras framtid vara lika vacker den.
"Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver därnere hos dig."
Han beskriver här hur nära han kommer vara henne och hur lycklig hon alltid kommer göra honom. Det spelar ingen roll om hon befinner sig på jorden och han i himlen, de kommer tillsammans alltid befinna sig i en gyllene ro.
"Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver därnere hos dig."
Han beskriver här hur nära han kommer vara henne och hur lycklig hon alltid kommer göra honom. Det spelar ingen roll om hon befinner sig på jorden och han i himlen, de kommer tillsammans alltid befinna sig i en gyllene ro.
Döden för mig är skrämmande. Jag fruktar döden. Det har förmodligen att göra med att jag känner att jag är långt ifrån "klar" med mitt liv. Jag har inte upplevt allt en människa ska uppleva. Kanske känner jag på det sätt dikten förmedlar när jag själv befinner mig där Stagnelius befann sig. Han hade upplevt den största kärleken av alla och även vetskapen om en stor förlust, då han snart ska dö. Han känner sig redo, han har inget mer att hämta.
Livet för honom är att vara trygg och känna sig tillfredställd. Att vara lycklig och nöjd med sig sjäv. Vi ska sluta se framåt och vara i nuet. Dikten ger inga konkreta exempel men han pratar så mycket om att det finaste i livet är det som gör honom trygg. Det tolkar jag som att det är det som är det viktigaste.
Om det är en kärleksdikt eller inte är svårt att tolka. Vid första åsynen är det en kärleksdikt men vid senare eftertanke tycker jag det känns som en "ärlighetsdikt". Han skriver den här till sin älskade, inte för att berätta för henne hur han känner för henne utan för att göra henne lugn. Han berättar sina tankar och är ärlig mot henne. Han kommer vara ifrån henne rent fysisk men psykiskt så kommer de alltid vara med varandra. Han försöker övertala henne via den här dikten och få henne att förstå att hon kommer aldrig vara ensam. Syftet med den här dikten var nog inte heller bara att få henne att bli övertalad, utan att även för Stagnelius att övertala sig själv. Diktens syfte är att lugna och ge trygghet till två förvirrade personer. Den förklarar inte sin kärlek.
"när fasor den blodade jorden bebo”
När jag läser det här citatet får jag känslan av att poeten vill förmedla en kallhet. Hur det kommer bli när fasor, alltså farhågor och det värsta tänkbara bosätter sig på vår blödande och sköra jord. Han vill förmedla känslan av rädsla och samtidigt vara ärlig mot sina läsare.
”Dina ögon äro eldar”
"Jag vill brinna, jag vill svalna."
Om jag ska beskriva dikten med ett ord väljer jag; Kärlek.
"när fasor den blodade jorden bebo”
När jag läser det här citatet får jag känslan av att poeten vill förmedla en kallhet. Hur det kommer bli när fasor, alltså farhågor och det värsta tänkbara bosätter sig på vår blödande och sköra jord. Han vill förmedla känslan av rädsla och samtidigt vara ärlig mot sina läsare.
”Dina ögon äro eldar”
"Jag vill brinna, jag vill svalna."
Om jag ska beskriva dikten med ett ord väljer jag; Kärlek.
Dikten beskriver kärleken. Kärleken gör oss människor till dem vi är. Om den så gör att vi gråter av smärta, hatar av förvirring eller gråtar utav lycka. Den finns alltid där och drar oss tillbaka. Vi vill brinna och vi vill svalna. Vi vill ha allt som vi inte kan få. Kärleken kan vara vår värsta fiende, kärleken är som de flesta säger, störst av allt. Det finns inget som kärlek.
Dikten är väldigt personlig men samtidigt inte. Det här är känslor vi alla har känt eller kommer att känna någon gång, en känsla som vi oftast inte vet hur vi ska hantera. Jag vet mer än vad jag tror att alla känner igen sig i dikten och de som inte känner igen sig blir nyfikna. De undrar om kärleken verkligen är sådär? Blir man sådär galen och förvirrad?
Dikten är väldigt personlig men samtidigt inte. Det här är känslor vi alla har känt eller kommer att känna någon gång, en känsla som vi oftast inte vet hur vi ska hantera. Jag vet mer än vad jag tror att alla känner igen sig i dikten och de som inte känner igen sig blir nyfikna. De undrar om kärleken verkligen är sådär? Blir man sådär galen och förvirrad?
”En fiol jag är med världens alla visor i sin låda/ du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill.”
Det här citatet ur dikten beskriver hur mycket vi faktiskt gör för kärleken, för den andra delen. Vi tappar fattningen om att vi faktiskt är människor och allt vad det innebär. Vi fokuserar på att uppfylla kärlekens krav och inte de krav som innebär att vara människa, förnuftet blåser iväg som ett löv i höstvinden. Den visar även tydligt hur vi faktiskt kan hitta på berättelser och händelser. Ingen har världens alla visor i sin låda. Ingen kan veta allt, vi kan låtsas och ljuga för att imponera men ingen har alla världens visor.
Stämning och tankar
" Jag sitter vid mitt öppna fönster nu och skriver detta- för vem? För ingen vän och för ingen väninna ,knappt för mig själv ens,".
Det här citatet är ett bra exempel på hur författaren valt att bygga upp stämingen i boken. Han skriver djupt och personligt. Boken är "uppbyggd" som en dagbok, han skriver ett datum och sen en berättelse, hur lång varje berättelse variera och jag tror att det är för att förtydliga just denna "dagbokskänsla". Ibland har vi människor mer att säga och ibland mindre, men vi har alltid något att dela med oss. Eftersom att boken ofta är väldigt personlig så skapas det en relation mellan läsaren och boken. Som läsare känner jag mig som en trogen vän till Doktor Glas, han berättar sina djupaste tankar om sitt jobb och förvirring kring vem han egentligen är. Dessa frågor och tanka väcker även liv i mig, jag tänker och funderar på Doktors Glas problem och vad jag har gemensamt med dem. Vi har alla haft problem med kärlek, vänner och vår egen identiet och tillsammans med Doktor Glas funderar jag på detta.
Via dessa bekänningar och berättelser framstår Doktor Glas som en mycket förvirrad person. Han berättar hur han följde samhällets normer och blev en läkare, men idag vet inte om det är ett yrke som egentligen passar honom. Han är ständigt ensam och det gör att jag som läsare får intrycket av att Doktor Glas är en ensam person som tänker istället för att prata. Citatet förklarar inte bara stämingen i boken utan även hur författaren valt att framställa honom.
Ett halvt ark papper
"Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se om han glömt något. - Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevat i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat",
"Men det var överstruket! Ty banken hade störtat, men han hade räddats över på en annan bank, dock efter en kort tid av mycken oro."
Strindberg skriver så passionerat och detaljrikt ibland att jag nästan kan känna dofter, medan han ibland skriver så kortfattad att jag inte riktigt hänger mer. I just denna text skriver han kort och koncis och jag tror att det är av den anledningen att huvudpersonen gör tillbakablickar. Minnen består oftast bara av det absolut huvudsakliga för situationen, detaljerna är inget vi kommer ihåg i det första taget. Strindbergs val av skrift leder till att jag som läsare följer med i den unga mannens liv under två år, något jag tycker om ännu mer är att Strindberg låter mig få fria tyglar gällande detaljer. Jag bestämmer själv hur deras förlovning såg ut, hur banken såg ut och den där tapeten som kom upp väggen. Detta gör att alla som läser just det här som jag nyss läst får olika läsupplevelser, ingens är den andre lik. Sedan tror jag även att Strindbergs avsikt med "anteckningsmetoden" är att just få sina läsare att se det som tillbakablickar och minnen. Låta oss följa någon annans berättelse via våra egna tolkningar.
Jag var fast direkt, jag sögs in i denna nästan retande början på direkten. Det första jag läste var att något hade hänt som gjort denna mannen sorgsen eftersom hattens hans var täckt av sorgflor. Redan då inser jag att något hänt och jag vill genast veta vad. Sedan berättas det steg för sen i denna berättelse att något hemskt har hänt hans maka, han pratar om henne i dåtid vilket gör att man förstår att hon dött innan han "berättat" det. På det sätt Strindberg valt att skriva gör att man förstår vad som hänt, i början tänker den unga mannen på guld och gröna skogar som sedan blir allt mörkare och mörkare. Jag som läsare dras ned i denna tankegång och jag ser dessa två åren framför mig.
"Men det var överstruket! Ty banken hade störtat, men han hade räddats över på en annan bank, dock efter en kort tid av mycken oro."
Strindberg skriver så passionerat och detaljrikt ibland att jag nästan kan känna dofter, medan han ibland skriver så kortfattad att jag inte riktigt hänger mer. I just denna text skriver han kort och koncis och jag tror att det är av den anledningen att huvudpersonen gör tillbakablickar. Minnen består oftast bara av det absolut huvudsakliga för situationen, detaljerna är inget vi kommer ihåg i det första taget. Strindbergs val av skrift leder till att jag som läsare följer med i den unga mannens liv under två år, något jag tycker om ännu mer är att Strindberg låter mig få fria tyglar gällande detaljer. Jag bestämmer själv hur deras förlovning såg ut, hur banken såg ut och den där tapeten som kom upp väggen. Detta gör att alla som läser just det här som jag nyss läst får olika läsupplevelser, ingens är den andre lik. Sedan tror jag även att Strindbergs avsikt med "anteckningsmetoden" är att just få sina läsare att se det som tillbakablickar och minnen. Låta oss följa någon annans berättelse via våra egna tolkningar.
Men han tog solpapperet, kysste det och lade det i sin bröstficka.
På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.
Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!
"Men han tog solpapperet, kysste det och lade det i sin bröstficka.
På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.
Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!"
Att Strindberg varit emot äktenskap tycker jag till största del inte visas i den här texten. Slutet är väldigt känslig men den ger mig ett visst lugn, Strindberg beskriver huvudpersonen tacksamhet att faktiskt fått upplevt äkta kärlek. Lycka är inget man ska sörja i olyckan, det är lyckan som ska få oss att orka med dem tuffa perioderna. Jag kan ibland få känslan av att Strindberg hånar äktenskap och det "traditionella" livet med giftermål, jobb och bostad. Kanske är det just därför att han skriver så positivt om just det livet, han vill få fram samma sida av sig själv ur ett nytt perspektiv. Han beskriver den unga mannen så tacksam över det han haft trots att hans fru gått bort. Jag tror att Strindberg själv aldrig kände det men kanske önskat att han gjort men helt enkelt inte varit kapabel till det. Eller så kanske Strindberg var som vilken annan människa som helst, förvirrad i sig själv och sina åsikter. Visste inte alls vad han egentligen tyckte och tänkte, han försökte kanske via den här romanen att hitta sig själv genom att skriva något som går emot honom själv.
Tankar kring inledningen
"Jag har aldrig sett en sådan sommar. Rötmånadshetta sedan mitten av maj. Hela dagen står ett tjockt töcken av damm alldeles stilla över gatorna och torgen."
Dem här tre meningarna är de som skapar det allra första stycket i romanen. De ger mig intrycket av en detaljerad bok som kommer att fokusera på detaljer och förklaringar. Början är väldigt poetiskt och det får mig som läsare att fatta tycke för boken, jag vill veta vad han menar. Vart är han och vad kommer att hända på de stilla gatorna? Hjalmar är smart för han vet att vi människor byggd på det vis att vi vill veta orsaken bakom allt, vi vill veta vad som pågår i varandras tankar. Vi människor är väldigt nyfikna av oss även om vissa försöker förneka det. Hjalmar har andvänt vår "svaghet" och själv dragit nytta utav den.
2012-01-13
HEJ!
Tänkte bara säga att jag läser romanen Doktor Glas som är skriven av Hjalmar Söderberg
Hjalmar Söderberg
Hjalmar Söderberg
